Precis som dom sa

Det var en gång en dröm.
En dröm om att du som kunde se in i mig, skulle se mig. Att dina ögon skulle möta mina och villigt dela varenda hemlighet som gömde sig bakom gröngrå iris.det skulle inte behövas ett enda litet ynkligt ord, för du var en del av mig och visste allt. Även det som jag själv inte visste eller vågade erkänna.

Drömmen började vid ett fönster. På insidan av glaset som blickade ut och speglade obetydliga väggar. Men på utsidan fanns livet så långt bort man kunde se och det var dit jag ville. Där horisonten satte sin gräns och slutade berätta om vart evigheten låg.
Han lämnade mystik att upptäcka.

Hela mitt väsen drog i mig åt den platsen. Händerna sträckte sig så nära det gick tills glaset satte gränsen för drömmen.mina tankar är värdefulla, de ruvar på en hemlighet som ingen kan sätta ord på. De erkänner varenda hemlighet som någonsin uttalas, men har krypteras så att ingen människa kan lösa dem och förstå. Hemligheterna är lösta men utom räckhåll. Omöjliga att avläsa. Omöjliga att förstå.

Magi smyckade hela världen i min dröm. Magi av det tillåtna slaget. Den typ som sätter guldkanter på värdelösa föremål och handlingar, så att drömmen inte stannar utan kan leva vidare. Vinden fördelar den över skapelsen. Skaparen ler, alltid. För han älskar det han ser. Han älskar att vi inte vet, att vi inte förstår. För han vet att överraskningar blir bäst så.

Musiken avslöjar den ibland. Retfullt. För vi förstår fortfarande inte. Musiken leker med oss, den utnyttjar sin makt. Men vi älskar att bli förförda, vi älskar att inte behöver välja själva. För då tror vi att vi har rätten att skylla ifrån oss. Musiken berättar, men överröstar hemligheten med sina toner. Vi kan inte höra, inte ens när vi försöker. Vi kan bara känna, men vågar du lita på din känsla?

Känslan kan försöka lura också. Allt har sin makt över oss så fort vi gör oss starka.
Starka?
Så fort vi gör oss starka.

Kärleken är tålmodig och mild fick jag lära mig en gång. Den brusar inte upp och vill ingen något illa. Men ändå slåss vi i kärlekens namn.
Känslorna kan lura oss. De viskar, vi lyssnar. Vi glömmer bort att känna dem.

Våra sinnen vill fly ifrån oss. De orkar inte försöka. Vi vill inte, de var så vi sa. I min dröm. Men de försöker ändå, de stannar ändå. För det har de fått order om och sinnen är trofasta.

Till sist så drömde jag om slutet på livet. Det kom aldrig.