Att lösa en gåta

Jag börjar bli ganska duktig på att bara kasta bort saker lite spontant.
det kan låta som en ganska så dålig egenskap, men jag skulle nog vilja påstå att det är tvärt om. Innan har jag varit alldeles för duktig på att klamra mig fast vid saker, "bara för att", även om det inte fått mig att må särskilt toppen alla dagar.
Men nu så har jag skärpt till mig.
Nu slänger jag först och tänker sen.
Ibland har jag faktiskt ångrat mig, när jag inte riktigt kan tänka klart, men alltid i efterhand så har jag förstått att det ändå var det bästa som kunde gjorts.

Så är det, sån är jag och det är bra.

Idag har jag mått alldeles för illa för mitt eget bästa. Så får det vara ibland också.
Det gör att man kan uppskatta när det är bra på ett helt annat sätt.
det hade känts skönt att skrika lite:
...
men jag lät bli.
jag lät bli att stoppa fingrarna i halsen också, även om det verkade som en fin lösning.
nu lät det som om jag har ätstörningar
Men det har jag inte, det handlar inte alls om det.

Som tur är så klarar man mer än vad man kan tyckas tro för tillfället.
Mycket handlar om viljan.
Den är inte alltid lätt att hitta, man får tvinga sig själv flera gånger. (läs: de flesta gångerna)
men när man väl gör det, bestämmer sig för att tänka klart och byta inställning, så går det ganska så fort att verkligen göra det.

Nu kom det nyss en helt fantastisk Daniel och överraskade mig.
Jag känner att jag vill pussa honom, så det ska jag göra.
Ni får lov att bli avundsjuka, det hade jag blivit.
Men ni får inte lov att försöka ta honom ifrån mig, he's mine! My precious.