Precis som dom sa

Det var en gång en dröm.
En dröm om att du som kunde se in i mig, skulle se mig. Att dina ögon skulle möta mina och villigt dela varenda hemlighet som gömde sig bakom gröngrå iris.det skulle inte behövas ett enda litet ynkligt ord, för du var en del av mig och visste allt. Även det som jag själv inte visste eller vågade erkänna.

Drömmen började vid ett fönster. På insidan av glaset som blickade ut och speglade obetydliga väggar. Men på utsidan fanns livet så långt bort man kunde se och det var dit jag ville. Där horisonten satte sin gräns och slutade berätta om vart evigheten låg.
Han lämnade mystik att upptäcka.

Hela mitt väsen drog i mig åt den platsen. Händerna sträckte sig så nära det gick tills glaset satte gränsen för drömmen.mina tankar är värdefulla, de ruvar på en hemlighet som ingen kan sätta ord på. De erkänner varenda hemlighet som någonsin uttalas, men har krypteras så att ingen människa kan lösa dem och förstå. Hemligheterna är lösta men utom räckhåll. Omöjliga att avläsa. Omöjliga att förstå.

Magi smyckade hela världen i min dröm. Magi av det tillåtna slaget. Den typ som sätter guldkanter på värdelösa föremål och handlingar, så att drömmen inte stannar utan kan leva vidare. Vinden fördelar den över skapelsen. Skaparen ler, alltid. För han älskar det han ser. Han älskar att vi inte vet, att vi inte förstår. För han vet att överraskningar blir bäst så.

Musiken avslöjar den ibland. Retfullt. För vi förstår fortfarande inte. Musiken leker med oss, den utnyttjar sin makt. Men vi älskar att bli förförda, vi älskar att inte behöver välja själva. För då tror vi att vi har rätten att skylla ifrån oss. Musiken berättar, men överröstar hemligheten med sina toner. Vi kan inte höra, inte ens när vi försöker. Vi kan bara känna, men vågar du lita på din känsla?

Känslan kan försöka lura också. Allt har sin makt över oss så fort vi gör oss starka.
Starka?
Så fort vi gör oss starka.

Kärleken är tålmodig och mild fick jag lära mig en gång. Den brusar inte upp och vill ingen något illa. Men ändå slåss vi i kärlekens namn.
Känslorna kan lura oss. De viskar, vi lyssnar. Vi glömmer bort att känna dem.

Våra sinnen vill fly ifrån oss. De orkar inte försöka. Vi vill inte, de var så vi sa. I min dröm. Men de försöker ändå, de stannar ändå. För det har de fått order om och sinnen är trofasta.

Till sist så drömde jag om slutet på livet. Det kom aldrig.

Att ligga vaken och grubbla

Jag kan inte sova, fast jag vet att jag verkligen borde.

Dels för att jag verkar ha fått någon lindrig matförgiftning (eller lite mer troligt; mjölkallergi..) trots att jag faktiskt varit ganska så duktig idag på att äta mjölkfritt.
och dels för att jag tänker alldeles för mycket.

Det var en väldigt mysig lördag annars för min del.
Först fick jag en härlig pratstund med Linnéa som stannade förbi på jobbet,
sen fikade jag med Rosanna ett par timmar i stan
och till sist så tillbringade jag hela kvällen hos min mysiga lilla Malin.
Det känns så skönt att vi kommit varandra såpass nära som vi har gjort, och ju mer jag lär känna henne, desto mer likheter ploppar upp i de mest oväntade situationer.
jag känner på mig att hon kommer att få betyda mycket för mig i framtiden och säkert jag för henne också. Det är fint, det är så vänskap ska byggas.

Jag har luskat lite på vad jag ska göra med mina dumma beteende också, vi bad lite för det också, Malin och jag.
har inte riktigt tappat kontrollen helt över mig själv, men jag känner att jag är inne i någon dum period där jag inte orkar ha kontroll och då flippar jag istället totalt. Sen när stormen har fått lägga sig lite så ångrar man varende sekund av hur man lät sig ryckas med i yrvädret. det värsta är också att när jag är som mest irriterad, så är jag så medveten om att egentligen inte vill vara det, att jag bara har letat upp någon dum anledning som knappt existerar, men som just då får ta över hela min värld och styra mig som en marionettdocka.
Var är Lindan som folk pratar om? Som folk tycker om?

Jag behöver nog lite mer bekräftelse också känner jag. Det är inte roligt att om inte jag lyfter luren en kväll, så är det väldigt ofta tyst den kvällen. Att jag ska behöva känna mig förvånad när jag får ett spontant sms.
Och att de som hör av sig mest och har behov av min kontakt, de som jag kan lita på att de ringer varje morgon/eftermiddag/kväll, som bryr sig om vad jag har gjort under dagen och hur jag har mått, är de vänner som jag träffar minst.
Dock inte de som betyder minst. Snarare tvärt om.
Min personlighet behöver att någon bryr sig om min dag. Men det får jag väl lära mig att leva utan, om jag inte orkar att dra i linan själv och hålla den där.

Men jag inser ju också att man inte kan få allt. Jag har fått något så mycket mer fantastiskt än vad jag hade kunnat våga förvänta mig. Jag är nöjd, jag är stolt, jag är kär <3

Att lösa en gåta

Jag börjar bli ganska duktig på att bara kasta bort saker lite spontant.
det kan låta som en ganska så dålig egenskap, men jag skulle nog vilja påstå att det är tvärt om. Innan har jag varit alldeles för duktig på att klamra mig fast vid saker, "bara för att", även om det inte fått mig att må särskilt toppen alla dagar.
Men nu så har jag skärpt till mig.
Nu slänger jag först och tänker sen.
Ibland har jag faktiskt ångrat mig, när jag inte riktigt kan tänka klart, men alltid i efterhand så har jag förstått att det ändå var det bästa som kunde gjorts.

Så är det, sån är jag och det är bra.

Idag har jag mått alldeles för illa för mitt eget bästa. Så får det vara ibland också.
Det gör att man kan uppskatta när det är bra på ett helt annat sätt.
det hade känts skönt att skrika lite:
...
men jag lät bli.
jag lät bli att stoppa fingrarna i halsen också, även om det verkade som en fin lösning.
nu lät det som om jag har ätstörningar
Men det har jag inte, det handlar inte alls om det.

Som tur är så klarar man mer än vad man kan tyckas tro för tillfället.
Mycket handlar om viljan.
Den är inte alltid lätt att hitta, man får tvinga sig själv flera gånger. (läs: de flesta gångerna)
men när man väl gör det, bestämmer sig för att tänka klart och byta inställning, så går det ganska så fort att verkligen göra det.

Nu kom det nyss en helt fantastisk Daniel och överraskade mig.
Jag känner att jag vill pussa honom, så det ska jag göra.
Ni får lov att bli avundsjuka, det hade jag blivit.
Men ni får inte lov att försöka ta honom ifrån mig, he's mine! My precious.