Att älska en råtta och en man

Så mycket känslor! Pust, Vilken dag det har varit.
Lite tråkigt är det att min lilla älskade Oliver, min bäbis, min charmiga, nyfikna, fantastiska ökenråtta, har fått en cancertumör.
Usch, jag blir allt lite ledsen i ögat när jag tänker på det. Eller när jag tänker på hur ensam hans kompis Teo kommer att känna sig. Dom har ju aldrig varit ensamma förut!
På något sätt känns det som om de känner på sig vad det är som ska hända, att Oliver kommer att dö.. För de har betett sig annorlunda nu ett litet tag. De har varit mycket mer kärleksfulla och lugna med varandra. Det har inte varit en lika stor hysteri och aktivitet i deras lilla hjul som annars brukar gå på högvarv och det har varit mycket sömn dygnet runt.

Mitt hjärta bubblar över när jag kikar in i buren och ser dom ihopkurrade tillsammans nu. Men man får tänka på den fina tiden som dom fick tillsammans, som jag fick tillsammans med dem och vad vi har fått uppleva.
Det låter kanske lite löjligt att göra det till en sådan stor grej när det bara handlar om en liten ökenråtta. Men han har varit med en stund, så det känns i hjärtat.

På tal om hjärta och allt som hör kärlek till så fick jag nyss ett sms ifrån min fina Daniel. Han har varit borta i Lysekil ett bra tag nu, typ en vecka ifrån idag. Hur som hellst så började smset med "älskling", och bara det lilla ordet fick det att skutta till i hela mig när jag läste det. Ibland får man bara en våg av känslor över sig, som får en att förstå hur mycket man håller av en människa och oj vad mycket och starka känslor jag plötsligt blev medveten om.
Jag saknar honom nu, mycket. Han är en sån tiopoängare!
Men det är saknad på ett skönt sätt. Jag njuter av att få ha de känslorna. Att få ha någon att längta efter, att kunna känna sådana känslor överhuvudtaget. Det är faktiskt härligt!

Som temat är i Gilead nu i September: Life is Beautiful!