Att bläddra i ett fotoalbum

"Man ser inte de svåra stunderna i ett fotoalbum, men de är en del av vägen mellan varje lycklig bild"

Men just nu lever jag lite som i en dröm. Ganska så fantastisk, eller hur?

Satt och läste igenom gamla blogginlägg häromdagen. Typ, ifrån 2005. Helt sjukt.
Det känns som om det var igår jag satt och skrev allt det där, jag trollades tillbaka i tiden och kunde känna varenda liten känsla som jag där och då hade suttit och försökt få ner i text.
Vissa saker reagerade jag extra starkt på att det faktiskt var såpass längesen det hade hänt. Jag hänger inte riktigt med i svängarna alla gånger känner jag.

Sättet jag skrev på var det ganska så stor skillnad på nu och då. Allt var skrivet i kluriga gåtor och dikter, så vissa saker kunde jag inte ens själv komma på vad det hade handlat om. Ganska så lyckat av mig, för jag tror att det var lite det som var meningen.
Jag ville skriva av mig, jag ville göra det officiellt, men jag ville ändå inte att någon skulle veta. Lite typisk Linda-logik känner jag såhär i efterhand. Varför göra det officiellt om jag inte vet att någon ska veta? Antagligen ville jag nog att alla skulle veta egentligen, men var för feg för att erkänna det. Så tänker jag nog iaf nu när jag skriver någonting som kan verka lite klurigt. Jag vill egentligen berätta det rakt ut, men är alldeles för feg.
Usch, jag måste lära mig att stå för det som snurrar runt i mitt huvud. Sluta upp med att vara så osäker, så typiskt tjej. Smyga sig runt ämnet utan att riktigt våga gå rakt på sak.
jag tycker ju inte riktigt om när andra gör det och vi har ju alla lärt oss den gyllene regeln "Allt vad du vill att andra ska göra mot dig, det ska du göra mot dom."
fina ord, kloka ord, sanna ord. Lets do the word!