Att klamra sig fast

Det skrämmer mig lite att världen rör på sig.
Att ingenting här består. Det är lite läskigt?

Ännu mer läskigt är att livet rullar på överallt hos alla. Jag har svårt att acceptera att folk jag inte träffat på länge fortsätter sina liv utan mig, trots att det egentligen är en självklarhet. Att både personerna ändras samt omgivningen de befunnit sig i. Dom flyttar?! Helt sjukt. Oftast långt bort också.
Par går isär, eller så klumpar singlarna ihop sig till par. Någon börjar göra någonting man aldrig trodde skulle falla den personen in, personligheter ändras. Utseenden ändras. Åsikter ändras. Stil på kläder byts ut.

och så nästa gång man hälsar på den personen så känner man inte alls igen sig i den personens liv. Allt är plötsligt så främmande och nytt.
Någonstans man varit trygg blir man plötsligt helt vilsen och osäker.

aijgjdfpaoskfö

jag saknar folk ifrån ett tidigare liv. Ifrån min alldeles egna kaotiska del av mitt liv. Lite frihet blandat med naivitet, lycka och massor med problem.
Men det är en speciell känsla som jag förknippar med alla som hade att göra med den tiden. Den känslan saknar jag. Även om den kanske inte var så lycklig, så var den så trygg. Eller så kanske jag bara kände mig väldigt behövd och älskad?

Men allt känns väldigt avlägset nu. Det är verkligen ingenting utav det som finns kvar idag. Det är bra, väldigt bra, men samtidigt blir jag lite ledsen när jag tänker på att det verkligen aldrig går att få hålla kvar dom minnena. Jag har vissa små bilder kvar i huvudet ifrån speciella stunder, men annars är allt grumligt och suddigt.
Aaah! Det hade verkligen kunnat vara en film.. Det känns inte som att jag har upplevt det alls! Så sjukt.. oh, vad jag bryr mig för mkt om onödigheter.
Nu måste jag verkligen sluta.
Det är inte bra att klamra sig fast i det förflutna, även om jag inte direkt klamrar mig fast vid det utan bara vill bevara fina minnen, men nu ska vi bara fokusera på framtiden och det som går att se fram emot :)

<3