Precis som dom sa

Det var en gång en dröm.
En dröm om att du som kunde se in i mig, skulle se mig. Att dina ögon skulle möta mina och villigt dela varenda hemlighet som gömde sig bakom gröngrå iris.det skulle inte behövas ett enda litet ynkligt ord, för du var en del av mig och visste allt. Även det som jag själv inte visste eller vågade erkänna.

Drömmen började vid ett fönster. På insidan av glaset som blickade ut och speglade obetydliga väggar. Men på utsidan fanns livet så långt bort man kunde se och det var dit jag ville. Där horisonten satte sin gräns och slutade berätta om vart evigheten låg.
Han lämnade mystik att upptäcka.

Hela mitt väsen drog i mig åt den platsen. Händerna sträckte sig så nära det gick tills glaset satte gränsen för drömmen.mina tankar är värdefulla, de ruvar på en hemlighet som ingen kan sätta ord på. De erkänner varenda hemlighet som någonsin uttalas, men har krypteras så att ingen människa kan lösa dem och förstå. Hemligheterna är lösta men utom räckhåll. Omöjliga att avläsa. Omöjliga att förstå.

Magi smyckade hela världen i min dröm. Magi av det tillåtna slaget. Den typ som sätter guldkanter på värdelösa föremål och handlingar, så att drömmen inte stannar utan kan leva vidare. Vinden fördelar den över skapelsen. Skaparen ler, alltid. För han älskar det han ser. Han älskar att vi inte vet, att vi inte förstår. För han vet att överraskningar blir bäst så.

Musiken avslöjar den ibland. Retfullt. För vi förstår fortfarande inte. Musiken leker med oss, den utnyttjar sin makt. Men vi älskar att bli förförda, vi älskar att inte behöver välja själva. För då tror vi att vi har rätten att skylla ifrån oss. Musiken berättar, men överröstar hemligheten med sina toner. Vi kan inte höra, inte ens när vi försöker. Vi kan bara känna, men vågar du lita på din känsla?

Känslan kan försöka lura också. Allt har sin makt över oss så fort vi gör oss starka.
Starka?
Så fort vi gör oss starka.

Kärleken är tålmodig och mild fick jag lära mig en gång. Den brusar inte upp och vill ingen något illa. Men ändå slåss vi i kärlekens namn.
Känslorna kan lura oss. De viskar, vi lyssnar. Vi glömmer bort att känna dem.

Våra sinnen vill fly ifrån oss. De orkar inte försöka. Vi vill inte, de var så vi sa. I min dröm. Men de försöker ändå, de stannar ändå. För det har de fått order om och sinnen är trofasta.

Till sist så drömde jag om slutet på livet. Det kom aldrig.

Att ligga vaken och grubbla

Jag kan inte sova, fast jag vet att jag verkligen borde.

Dels för att jag verkar ha fått någon lindrig matförgiftning (eller lite mer troligt; mjölkallergi..) trots att jag faktiskt varit ganska så duktig idag på att äta mjölkfritt.
och dels för att jag tänker alldeles för mycket.

Det var en väldigt mysig lördag annars för min del.
Först fick jag en härlig pratstund med Linnéa som stannade förbi på jobbet,
sen fikade jag med Rosanna ett par timmar i stan
och till sist så tillbringade jag hela kvällen hos min mysiga lilla Malin.
Det känns så skönt att vi kommit varandra såpass nära som vi har gjort, och ju mer jag lär känna henne, desto mer likheter ploppar upp i de mest oväntade situationer.
jag känner på mig att hon kommer att få betyda mycket för mig i framtiden och säkert jag för henne också. Det är fint, det är så vänskap ska byggas.

Jag har luskat lite på vad jag ska göra med mina dumma beteende också, vi bad lite för det också, Malin och jag.
har inte riktigt tappat kontrollen helt över mig själv, men jag känner att jag är inne i någon dum period där jag inte orkar ha kontroll och då flippar jag istället totalt. Sen när stormen har fått lägga sig lite så ångrar man varende sekund av hur man lät sig ryckas med i yrvädret. det värsta är också att när jag är som mest irriterad, så är jag så medveten om att egentligen inte vill vara det, att jag bara har letat upp någon dum anledning som knappt existerar, men som just då får ta över hela min värld och styra mig som en marionettdocka.
Var är Lindan som folk pratar om? Som folk tycker om?

Jag behöver nog lite mer bekräftelse också känner jag. Det är inte roligt att om inte jag lyfter luren en kväll, så är det väldigt ofta tyst den kvällen. Att jag ska behöva känna mig förvånad när jag får ett spontant sms.
Och att de som hör av sig mest och har behov av min kontakt, de som jag kan lita på att de ringer varje morgon/eftermiddag/kväll, som bryr sig om vad jag har gjort under dagen och hur jag har mått, är de vänner som jag träffar minst.
Dock inte de som betyder minst. Snarare tvärt om.
Min personlighet behöver att någon bryr sig om min dag. Men det får jag väl lära mig att leva utan, om jag inte orkar att dra i linan själv och hålla den där.

Men jag inser ju också att man inte kan få allt. Jag har fått något så mycket mer fantastiskt än vad jag hade kunnat våga förvänta mig. Jag är nöjd, jag är stolt, jag är kär <3

Att lösa en gåta

Jag börjar bli ganska duktig på att bara kasta bort saker lite spontant.
det kan låta som en ganska så dålig egenskap, men jag skulle nog vilja påstå att det är tvärt om. Innan har jag varit alldeles för duktig på att klamra mig fast vid saker, "bara för att", även om det inte fått mig att må särskilt toppen alla dagar.
Men nu så har jag skärpt till mig.
Nu slänger jag först och tänker sen.
Ibland har jag faktiskt ångrat mig, när jag inte riktigt kan tänka klart, men alltid i efterhand så har jag förstått att det ändå var det bästa som kunde gjorts.

Så är det, sån är jag och det är bra.

Idag har jag mått alldeles för illa för mitt eget bästa. Så får det vara ibland också.
Det gör att man kan uppskatta när det är bra på ett helt annat sätt.
det hade känts skönt att skrika lite:
...
men jag lät bli.
jag lät bli att stoppa fingrarna i halsen också, även om det verkade som en fin lösning.
nu lät det som om jag har ätstörningar
Men det har jag inte, det handlar inte alls om det.

Som tur är så klarar man mer än vad man kan tyckas tro för tillfället.
Mycket handlar om viljan.
Den är inte alltid lätt att hitta, man får tvinga sig själv flera gånger. (läs: de flesta gångerna)
men när man väl gör det, bestämmer sig för att tänka klart och byta inställning, så går det ganska så fort att verkligen göra det.

Nu kom det nyss en helt fantastisk Daniel och överraskade mig.
Jag känner att jag vill pussa honom, så det ska jag göra.
Ni får lov att bli avundsjuka, det hade jag blivit.
Men ni får inte lov att försöka ta honom ifrån mig, he's mine! My precious.

Att få en härlig jul!

Lite nostalgi får jag nog lov att trycka in, för här har jag suttit förr.
På en stol, vid ett skrivbord, framför en datorskärm i mitt gamla hem.
Det är alldeles för sällan som jag är här hemma och hälsar på måste jag erkänna och det säger jag varje gång som jag är här och hälsar på. Bättring Linda, bättring!

Men idag har varit en riktigt mysig dag. Julafton av alla dagar! Hela familjen var samlad, några respektive var hemma hos oss också. Helt fantastiskt var det, för jag tror nog att det var första gången som vi firade jul alla tillsammans och lyckades hålla minen hela dagen!
Vi är värda ett hurra, hurra!
Det känns så skönt, för jag har verkligen bett för det och hoppats att det skulle få bli så. Vi förtjänar faktiskt att få ha en riktig familj ibland. Vi vet alla att vi är en liten hög med trasiga små liv som för länge sedan gav upp att kämpa för varandra. Jag och Linnéa diskuterade det igår, att kämpa för vår familj kan jämföras med att stå och försöka pumpa upp en badboll med ett stort hål i, där nästan lika mycket luft pyser ut som man pumpar in.
Men idag så verkade det som om vi alla bara blundade för det faktumet. Vi tänkte på annat och vi tänkte på jul, vi gjorde det tillsammans.
En riktig härlig julmiddag stod framdukat när jag och Linnéa anlände. Så fantastiskt gott var det! Och så otroligt mycket att välja mellan! Allt ifrån kalkon, skinka, janssons frestelse, sill och röror, till lax, skaldjursmousse, rödbetssallad, potatis, köttbullar.. you tell me! Det räckte med att ta lite av allt, en omgång, sen satt vi alla och jäste.
Tomten kom och lämnade en säck med klappar, Jonathan och Sara vann på Trivial Pursuit (Jag och Linnéa hade vid det laget precis lyckats få en tårtbit..) Vi åt Ris á la Malta, kikade på Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson, pratade om dittan och datten, pressade ner knäck och choklad, spelade "picasso" och jag och pappa sjöng julsånger vid pianot.
Det var fantastiskt, det var jul! Och allt var på riktigt!
Jag älskar min familj så oerhört mycket. Allesammans.
Jag vill alla så väl och hoppas så innerligt att dom ska få hitta den fasta klippan att bygga sina liv på. Jag vill att dom mitt i allt kaos ska få känna så som jag känner.
Lycka! Lycklig Linda.

God Jul på er alla och God bless!

Att se saker positivt

Jag tänker INTE bli pessimist och jag tänker INTE bli påverkad utav dom som står runt omkring mig. Jag har varit lite påväg att falla ner i det diket i några veckor nu, humöret och livsglädjen har haft allt för mycket negativ fokus.
Allt handlar egentligen om att jag är osäker. Osäker på mig själv och på vad folk tycker om mig. Så att träffa människor har nästan varit lite jobbigt. Jag ger upp att vara trevlig och verka intressant, av rädslan att misslyckas och så blir allt bara helt tokigt i slutändan.
Hur kan en frisör inte vara social undrar ni kanske då? Som står och tjattrar och pratar hela dagarna. Och folk som känner mig från 'back in the days' kan säkert inte alls förstå hur Pratlinda skulle kunna ha problem med att prata. Men det har varit just det. När jag står i min yrkesroll lever jag upp till den så att ytliga, halvintressanta samtalsämnen bara flödar och flyter ur min mun dagarna i ända. Men när man helt plötsligt inte kan börja ett samtalsämne med "Då ska vi se vad vi ska hitta på här idag!" eller "Direktlevererad ifrån jobbet idag eller?" så tar det helt plötsligt bara stopp.
Hur pratar man med folk? Vad pratar man om? Händer det någonting intressant i världen som inte bara är vad som precis sades på radion, eller pratar man om saker som händer i världen över huvud taget?
Gah. Jag känner mig helt lost i den verkliga världen och jag beundrar folk som på något sätt alltid kommer in i ett rum, bara är sig själva och kan verka så intressanta och ha så mycket att säga när det känns som att man själv inte kan någonting om nåt.
Men jag har märkt att det faktiskt har med hur jag är som person att göra. Folk ser saker och lägger saker på minnet som jag inte alls har förmågan till. Jag är grym på att få blackouts and that's it. Kanske inte riktigt så illa, men jag är verkligen sämst på att säga rätt saker i rätt situation.
Finns det någonting att ta för att öva upp den delen av hjärnan så skulle jag gladeligen ta det.
Det är imponerande att jag har så många vänner som jag faktiskt har. Dom orkar med att försöka förstå sig på mig och ofta så behöver jag bara försöka klämma fram lite ledande ord till vad det egentligen är jag vill säga och så lyckas dom lista ut meningen jag vill få fram ändå.
Fantastiska människor, fantastiska vänner, ni är guld!
Jag saknar Pills. Kom jag på nu när jag sa ordet "vänner". Måste testa att ringa.
*ringer*
Hon svarade inte. Kanske kan bero på att det fortfarande är jobbtimmar som rullar, så får försöka ikväll igen istället :)

Men helt seriöst så ska jag bli mitt goa glada gamla Linda-jag igen. Jag ska försöka tänka kärlek varje gång jag ser och pratar med en människa och se saker ifrån den positiva sidan. Always and always.
Så kanske det har att göra med att jag har legat lågt med träningen ett tag. Det får jag också ta och ta tag i. Planerade faktiskt idag med Johanna om att vi skulle ta och träna tillsammans på lundbybadet. Det lär bli grymt om det blir så! Fick lära mig att man får dra av träningskortet på företaget också, det är verkligen inte fy skam. Ibland har man härliga förmåner med att vara sin egen företagare.

Har planer på att sluta jobba måndagar också. Hade varit härligt att ha två lediga dagar i veckan. En dag som man kunde vila upp sig på och en dag som man kunde få känna av att man var ledig på!
Än så länge är allt bara tankar lite löst hängandes i luften. Men jag har uttalat dom så många gånger nu, så jag hoppas att det blir så.

Nu ska jag dock återgå till arbetet!

Att älska en råtta och en man

Så mycket känslor! Pust, Vilken dag det har varit.
Lite tråkigt är det att min lilla älskade Oliver, min bäbis, min charmiga, nyfikna, fantastiska ökenråtta, har fått en cancertumör.
Usch, jag blir allt lite ledsen i ögat när jag tänker på det. Eller när jag tänker på hur ensam hans kompis Teo kommer att känna sig. Dom har ju aldrig varit ensamma förut!
På något sätt känns det som om de känner på sig vad det är som ska hända, att Oliver kommer att dö.. För de har betett sig annorlunda nu ett litet tag. De har varit mycket mer kärleksfulla och lugna med varandra. Det har inte varit en lika stor hysteri och aktivitet i deras lilla hjul som annars brukar gå på högvarv och det har varit mycket sömn dygnet runt.

Mitt hjärta bubblar över när jag kikar in i buren och ser dom ihopkurrade tillsammans nu. Men man får tänka på den fina tiden som dom fick tillsammans, som jag fick tillsammans med dem och vad vi har fått uppleva.
Det låter kanske lite löjligt att göra det till en sådan stor grej när det bara handlar om en liten ökenråtta. Men han har varit med en stund, så det känns i hjärtat.

På tal om hjärta och allt som hör kärlek till så fick jag nyss ett sms ifrån min fina Daniel. Han har varit borta i Lysekil ett bra tag nu, typ en vecka ifrån idag. Hur som hellst så började smset med "älskling", och bara det lilla ordet fick det att skutta till i hela mig när jag läste det. Ibland får man bara en våg av känslor över sig, som får en att förstå hur mycket man håller av en människa och oj vad mycket och starka känslor jag plötsligt blev medveten om.
Jag saknar honom nu, mycket. Han är en sån tiopoängare!
Men det är saknad på ett skönt sätt. Jag njuter av att få ha de känslorna. Att få ha någon att längta efter, att kunna känna sådana känslor överhuvudtaget. Det är faktiskt härligt!

Som temat är i Gilead nu i September: Life is Beautiful!

Att vara på väg

Nu är sommaren och ledigheten över för min del. Man märker hur nätterna börjar bli mörkare och mörkare, men jag ser faktiskt fram emot vintern i år!
Jag har visioner om mysiga kvällar i höst- och vintermörkret där varm choklad, familjespel, tända ljus och regn smattrandes mot fönsterrutorna är inblandat i en härlig kombination.
Mums. Mörkrets tid är verkligen mysighetens tid också!
Sen så tänker jag verkligen inte bli instängd i min lägenhet bara för att graderna sjunker och solen tar semester, nej jag tänker gå och åka på det ena äventyret efter det andra ändå!
Kanske det är dags att lära sig åka något i stil med skidor eller snowboard i år?
Det känns lite lagom mobbat att inte ha kläm på det som "alla andra" klarar galant, men jag känner samtidigt inte för att åka iväg på någon riktig skidsemester. Det kanske hade varit jättehäftigt? Vem vet. Men när jag tänker på det just nu så känns det som om det kommer bli för mycket på en och samma gång. Jag har ju en liten tendens till att bli irriterad i backen, speciellt när det inte riktigt går som jag vill och det verkligen är någonting jag inte gillar. Helscary. I vanliga fall brukar jag ha koll på mitt humör.

Resa någonstans är jag däremot grymt taggad på! Jag kommer nog bli ganska så bortskämd när det gäller att resa. Jag känner hur jag får mersmak på att bege mig ut i världen ju mer jag pratar med folk ifrån andra kulturer eller upptäcker nya resemål själv.
Ibland får jag sådana ryck att det känns som att det inte alls spelar någon roll vart jag beger mig, bara jag kommer iväg någonstans!
Jag är nog lite för spontan för mitt eget bästa. Men behöver det verkligen vara någonting dåligt? Jag är ju bara den jag är, den jag blivit skapt till. Gud har nog en plan för min personlighet med, han brukar ju vara grym på att vända det mesta till det bästa!

Planerna finns i luften att det kanske blir en Indienresa till vintern! Det hade varit grymt ballt känner jag.. Ska fila, planera och spara lite mer på den. Men jag hoppas verkligen att det blir av! Allt på grund av att man tog kort åt en indier häromdagen :)

Nu ska jag nog få lite sömn känner jag. Det känns som en vettigt idé! Godnatt.